Jag är nyss inkommen från en prommenad med hundarna och en ridtur med hästen. Min näsa är rödare än Rudolfs, och min haka har ingen känsel. Det är bara 3 minusgrader ute, men jag är tydligen vek, eller för dåligt klädd.

En kopp varm choklad är drucken och jag har letat fram en våg. En inlämningsuppgift vi har i skolan är att skriva en matdagbok. Och då måste man väga maten. Så mammas gamla våg som stod i skåpet får se dagsljuset igen.
Jag är lite skeptisk till vågen då det är en gammal våg som bygger på jämnviktsmetoden. En klasskompis sa till mig att ett knäckebröd väger ca 30 gram, och på den här gamla plåtvågen väger det runt 70 gram. Jag kliar mig i huvudet och får acceptera att ingen är perfekt. Jag får helt enkelt lita på min våg, och delge min lärare om årsmodell och funktion. Hoppas han förstår. Det står ju inget om att man ska införskaffa en high-tec våg i kursplanen.

Att föra matdagboken var inte så lätt som jag trodde.Räknandet tar tid och det spiller på min motivation för kvällen. Vad gör man om man är som jag, inte har en bra våg eller ett supersegt internet när man ska beräkna kcal? Matdagboken bygger på att undersöka ungefärligt, hur mycket energi man stoppar i sig under dagen, och är inte exakt i beräkningen. Det kan jag ju köpa. Det ska bli kul att se resultatet sedan.

Jag ska fortsätta väga apelsiner, klementiner, dl med gröt och annat skoj.

Godkväll!